Tant Vera bakom ratten

Tant Vera bakom ratten

Tant Vera är en hejare på att köra bil. Trots hög ålder är hon ”still going strong”. Hennes Anglia av 1956 års modell ser ut som om den vore ny. Varje lördag efter melodikrysset går hon ut i garaget och pysslar om den. "En bil har en själ och ska vårdas som en människa" är hennes stående kommentar.  

Idag skulle jag följa med tant Vera till det stora möbelvaruhuset för att få tips och inspiration inför höstens "ommöbleringsanfall". Själv får jag få minst ett sådant per år och resultatet brukar vara att resten av familjen utbrister att ”det var väl bra som det var”. Men efter några dagar har de vant sig.

 Tant kom och hämtade mig efter frukost och bilen spann belåtet som en katt som just blivit kliad bakom örat.  Det var en solig och varm morgon och Vera vevade ned sidorutan på bilen. Strax fladdrade vinden i våra hår så att det såg ut som om vi var tagna direkt ut en reklamfilm för hårschampo. Men vad gjorde väl det. Vi var glada och uppspelta och såg fram emot en trevlig dag.

Det var då det inträffade; tant Vera blev omkörd av en säljartyp i en grå Mercedes.  Inte nog med det; han vinkade glatt och hånfullt också. Åtminstone var det så tant uppfattade det hela.  Underskatta inte en dam i en Anglia sa Vera och la i den fjärde växeln. Bilen gav upp ett morrande ljud och nu hade ”katten” avancerat till en ”tiger i tanken”. Det tog inte många sekunder förrän vi hade kört om. Lika glatt vinkande tillbaka.

Detta var mer än vad ”Mercha-säljaren” klarade av att uthärda. Han kunde inte hejda sin förtjusning när vi var tvungen att stanna för rött ljus. ”Mercan” gled upp bredvid oss och tutade infernaliskt när vi inte kom i väg snabbt nog vid omslaget till grönt ljus. Då vevade tant ned rutan och ropade ; Vad fick du mera i julklapp lille vän, varpå hon kvickt körde vidare. Det där läste  jag i en rolig historia en gång sa tant Vera förtjust. Tänk en sån användbar replik.

 ”Merca-föraren” hade nu skiftat ansiktsfärg till mörkrött och liknade mest en nykokt kräfta, men tant hon trivdes som fisken i vattnet och susade vidare mot Essingeleden.

”Mercan” ledde nu något och Vera hade vid det här laget kommit upp i sin toppfart på 100 km i timmen. ”Mercedesen” var ju av betydligt nyare och modernare årsmodell och kunde följaktligen köra mycket snabbare än vad Anglian klarade av. Han var strax utom synhåll. Lite längre fram var det en poliskontroll och vem hade fastnat i den om inte vår ”Mercedes-vän”.  Det var väl tråkigt sa tant Vera och log pillemariskt. (Varför fick jag en känsla av att hon inte tyckte det var tråkigt?!) Den där fortkörningen kostade honom säkert dyra pengar.

Vi fortsatte färden längs Essingeleden och tro det eller ej men vem fick vi se hinna upp oss om inte vår säljare.

Han var om möjligt ännu rödare i ansiktet nu och försökte köra om oss på insidan. Alla som färdas på den vägen ibland vet att här ofta pågår vägarbeten om sommaren. Alldeles för sent upptäckte ”Mercedes-fantomen” att så även var fallet denna dag. Följaktligen brakade han rakt in i en rad med vägkoner som flög över vägen som bowlingkäglor.

”Strike” skrek tant Vera glatt. En del människor borde verkligen inte ha körkort utbrast hon samtidigt som hon körde slalom mellan de utspridda käglorna.

Själv började jag känna att tant kanske borde lugna ner tempot lite och försökte försiktigt fråga om det möjligen kunde vara dags med en liten kaffepaus. Just när vi har så roligt sa hon, men när hon såg min bestämda min så gick hon med på förslaget;

Kaffet smakade jättegott och vi satt där och småpratade om vad vi skulle handla och hade för tillfället glömt vår vägkamrat.

Väl i bilen igen startade tant Anglian och vi körde vidare mot Kungens kurva. Strax efter nästa infart står en bil med motorhuven öppen. Uppenbarligen med motorstopp. Jodå visst var det vår Mercedes-vän.  

Tant Vera har faktiskt ett gott hjärta. Tro inget annat. Hon blir bara lite vild när hon hamnar bakom ratten. Som gammal bilkårist skulle hon aldrig låta någon bli stående på vägen. Följaktligen stannade vi strax framför Mercan och tog fram varningstriangeln för att bistå honom.

- Har ni fått motorstopp frågade tant Vera med ett förstående tonfall.

- ”Stick” skrek han. Har ni inte gjort mig tillräckligt ont?

- Jag vet inte vad ni talar om sa tant. Han grymtade något om ”kärringar på vägen” men veknade något då han fick se att Vera var en dam i mogen ålder.

- Det är nog ingenting som ni kan hjälpa mig med sa han lite sturskt.

- Har ni kontrollerat bensintanken frågade hon försiktigt. Jodå, mycket riktigt, tanken var tom och naturligtvis hade tant Vera en reservdunk i bakluckan.

- Var så god unge man sa hon och räckte över dunken. Han fyllde på tanken, betalade för bensinen och såg ut som ett åskmoln i ansiktet.

Nåväl, vi körde iväg och hamnade till sist i möbelvaruhuset. Tre timmar senare var vi på hemväg. Trötta men nöjda med vår dag och bilen fullastad med ”bra att ha” saker. . Då säger plötsligt Anglian ”puff, stånk stön” och stannar mitt på Essingeleden.

- Vad gör vi nu då sa tant Vera?

- Har du tankat på senaste tiden frågade jag stilla. Inga problem sa tant. Jag har ju reservdunken. Men den gav du ju bort sa jag. I samma ögonblick skymtade vi en grå Mercedes i backspegeln……….

En ask choklad

Det var sista dagen före julledigheten och framför Mona på skrivbordet stod en jättestor chokladask, en sån där extra fin med guldglitter och juldekor i en underbar kaskad av färger. Asken innehöll choklad av högsta kvalitet, minst 10 olika sorter som importerats från Belgien. 

Det var tradition på Westerbergs fastighetskontor. Varje jul fick personalen släpa hem en mastodontask, som ett bevis på att alla gjort bra ifrån sig.

- Choklad i år igen, vilken fantasi, sa Mona ironiskt till sin arbetskamrat Bengt. 

- Du kan väl ge bort den till någon svarade Bengt. Din tant Vera brukar väl alltid bli glad för nåt gott.

- Det var en bra idé sa Mona. Vera ska få den så har jag klarat av i alla fall en julklapp. Kanske någon skulle tipsa chefen om att ge oss en flaska fint vin istället till nästa jul. Eller ett presentkort. Nåja, det finns säkert de som inte får någonting alls så man borde kanske inte vara så otacksam.

Mona hade arbetat på fastighetskontoret i över 10 år och kände till rutinerna väl vid det här laget. Chefen var snäll men kanske lite fantasilös. Alltid klädd i samma kavaj. Hel och ren.    Man kanske skulle ge hans fru ett tips om att hotta upp klädseln lite, skojade Bengt. Ja, ja det blir väl när veckan får 8 dagar skrattade Mona.

I rummet intill satt chefen och hörde hela samtalet vilket varken Mona eller Bengt hade en aning om. Dom gillade verkligen sin chef men det hörde lite till jargongen att skoja med varandra.  Lennart tänkte, är jag verkligen så tråkig och förutsägbar? Det måste jag göra något åt. Undrar om min fru tycker likadant?

På lunchen stannade han till i centrum och köpte sig en sån där modern kofta. För att chocka sin omgivning ordentligt, köpte han även ett par tigta jeans. Nu skulle de allt få se sin "nye" chef, tänkte Lennart. Chokladaskarna kan jag i alla fall inte göra så mycket åt just nu men Mona har givetvis rätt. Kanske skulle jag ha givit dom en presentcheck eller en flaska vin men då blir det väl för uppenbart att jag har tjuvlyssnat. Det får bli till påsk istället för då förväntar dom sig inte att få något. Lennart var trots allt glad att han råkade få höra samtalet. Från och med nu skulle det blir förändring.

Snabbt kilade han in på toaletten och bytte om innan han värmde glöggen och sammankallade alla för att önska god jul och tacka för i år. Personalen tittade häpet på honom. Inte för att han hade nya kläder på sig utan för att han hade glömt att dra upp gylfen. Hela härligheten skymtade. Åt minstonde till hälften, tills någon harklade och gjorde honom medveten om detta. Rodnande drog han kvickt upp dragkedjan. 
Mona fick plötsligt syn på att han hade nya kläder och såg skrattande på honom. Deras ögon möttes och han blev nöjd då han uppfattade hennes uppskattande blick och att äntligen någon hade upptäckt hans ansträngning.

Efter glöggen skildes de åt för att fira jul på olika håll. Mona åkte förbi tant Vera på vägen hem och tog med sig den stora chokladasken.
- God jul tant sa Mona när dörren öppnades. Vera såg först inte vem som stod i dörrhålet. Asken tog upp hela bredden.
- Nä men Mona, kommer du. Så trevligt. Då sätter jag på kaffepannan så får vi oss en pratstund. God Jul sa Mona och sträckte över chokladasken.  Tack snälla Mona. Oj, nu har jag choklad som räcker till påsk skämtade Vera.

De småpratade en stund och Vera bjöd på sju sorters kakor. ”För så ska det vara till jul sa Vera”. Att hon sen varit ner på Haldéns konditori och köpt sex av de sju sorterna, behövde hon ju inte berätta. Sen Vera skaffade sig sin dator, en pryl som hon fått mycket glädje av,  hade tiden för brödbak kraftigt minimerats. Nu kunde hon hålla kontakt, via e-post, med grannarna från förra semesterresan och många andra gamla vänner som bodde utspridda i landet.

- Kommer du över på julafton frågade Mona? Så du slipper sitta ensam, undrade Mona.

- Tack en liten stund till lunch kommer jag gärna över sa Vera. På kvällen hade hon dock en date med den trevlige äldre herren i huset bredvid. Men det tänkte hon inte berätta för Mona. Några hemligheter måste man ju få ha, myste Vera. Även om man fyllt 80.
- Då ses vi på julafton sa Mona och kramade hej då och gick.

Vad i all sin dar ska jag med en sån där stor chokladask till tänkte Vera. Tänk om jag skulle ta med den bort till Agnes. Jag skulle ju ändå besöka henne i morgon för att visa henne några surftips på datorn. Så får det bli.  Nästa dag ringde hon på hos Agnes. 

- Nämen Vera, så trevligt sa Agnes. Å, en sån fin chokladask. Det här alldeles för mycket. Ska jag öppna den till kaffet frågade hon.

-     Nej den ska du njuta av på egen hand, sa Vera (som inte var så speciellt förtjust i choklad.) De drack sitt kaffe och Agnes berättade det senaste om sina barn och barnbarn.

- Jag är lite bekymrad för min son sa Agnes plötsligt.  Han har alltid varit en sån där korrekt kavajtyp vilket är så trevligt. Men helt plötsligt i går hade han jeans och kofta på sig när han kom hem från kontoret. Förstår inte vad som tagit åt honom. Min svärdotter tycker det är kul. Undrar om det är en sån där 40 års kris?

- Låt du honom vara i fred och lägg dig absolut inte i det hela sa Vera som råd. Ungdomarna gör som dom vill och vill sällan ha några råd. Nej nu måste jag kila iväg sa Vera.  Ha det nu så fint i jul. Vänta sa Agnes. Jag har en present till dig också. Hon sträckte över en flaska portvin. - Tack ska du ha vännen, sa Vera.

När Agnes blev ensam, tänkte hon, vad ska jag med en så här stor chokladask till. Om jag skulle ta med den till min son på julafton. Den går säkert åt till alla barnbarnen.

Julafton kom. Agnes hade som vanligt händerna fulla med julklappar. Dessutom kånkade hon på den gigantiska asken med choklad. 

- God jul i stugan. Finns här några snälla barn skojade Agnes. Hon blev emottagen med stora famnen och chokladasken blev placerad på kaffebordet. Senare på kvällen, då julmaten var uppäten och julklapparna öppnade blev det dags för kaffe. Familjen dukade med finaste kaffeservisen som nästan bara kom fram till jul och påsk.
- Ska vi öppna chokladasken sa Agnes och det instämde den övriga familjen i. Det yngsta barnbarnet Johan fick gå och hämta en sax och sen klippte han försiktig av bandet. Inuti asken fanns det 10 olika sorter, en del med papper på. Men där låg också ett kort. Vad står det frågade Agnes förvånat?
- Såna här chokladaskar köpte jag till min personal sa Lennart. Ett brett leende sprack upp i hans ansikte när han började läsa på kortet på vilket det stod: GOD JUL och GOTT NYTT ÅR önskas personalen på Westerbergs fastighetskontor.

Nästa år skulle han köpa vin istället. Det var ett som var säkert, tänkte Lennart förbryllat. Hur kunde en av hans askar hamna här?